Litteratur: Som titeln antyder tar männen några kliv åt sidan då det på ett naturligt sätt är kvinnor och flickor i huvudrollerna när KG Johansson fattat scifi-pennan. Pennan är vass och resultatet är bra skit.
Jag har tidigare hyllat KG Johansson för hans välskrivna och fantasirika noveller i scifi-antologierna ”Kärlek i maskinernas tid” och ”Maskinblod 3”. Och när hans nya novellsamling ”Fyra kvinnor fyra flickor” (Affront förlag) damp ner i brevlådan och numera är färdigläst så finns det ingen anledning att tysta hyllningskören inom mig. KG gjorde mig, som väntat, inte besviken den här gången heller.
Med risk för att låta tjatig så återanvänder jag ordet fantasirik för att beskriva KG Johanssons verk. Han är skicklig på att bygga upp framtidsvärldar med passande teknologi och bakgrundshistorier. Han vågar också ta ut svängarna och ta med ett ämne som till exempel våldtäkt, något som ju mänskligheten tyvärr sett till att inte vara malplacerad i en grå postapokalyptisk framtid.
Efter lite funderande så är det de hyfsat raka och mer traditionella berättelseformerna som jag fastnar allra mest för. De något längre novellerna. Två av dem är just rent postapokalyptiska där den ena (Gatflickan) handlar om en flicka som kommit ur sin bubbelbostad och den andra (Hyenor) en berättelse som utspelar sig utanför Kalmar.
En liten rolig detalj som jag inte visste om förrän för ungefär 15 minuter sedan, är att KG Johansson är professor i rockmusik. Och musiken får också vara med på ett hörn då en av de åtta novellerna är en tidsresa genom jazzens värld (Satan Doll). En bonde med namnet Per Olsson får den största manliga rollen, i MoodMind träffar han en flicka som ”verkligen inte heter Rosa”. Den handlar bland annat om känslor, kossor och gräddig mjölk.
Bengt out.
