Recension: Alfa och Omega

Science fiction: Tidsresor, tentakler, troll, teknikprylar, tunga vapen och tjejer i huvudrollerna är lite av vad som bjuds i den action-osande och tankfulla science fiction-novellsamlingen Alfa och Omega av Oskar Källner.

Jag lovordade Oskar Källners förra novellsamling Munins skärvor som jag utnämnde till årets bok 2015. Hans senaste, Alfa och Omega på Fafner förlag, som släpps i dag är i samma stil där majoriteten av de sju novellerna är antingen actionpackade eller där ”framtidsteknik” (androider, nanobotar, kryokammare, rymdresenärer, vibraknivar är några exempel) har viktiga delar.

Stockholms drottning innehåller båda delarna. Där mixas människor, troll, dvärgar, tentakelmonster stora som Globen och drakar samman i den snåriga maktkampen i ett våldsamt och dystopiskt urban fantasy-Stockholm.

Men det är inte alltid ljusets hastighet som gäller. Tempot går även ner ibland då kärlek och längtan får ta plats. Som i de två fina och känslosamma novellerna Tills tiden skiljer oss åt och En sista kyss farväl (en astronaut återvänder efter 40 år).

Den förstnämnda är min favorit i hela novellsamlingen och handlar om en android/AI-person som trots att det går tusentals år inte ger upp hoppet om att den nedfrusna och med jämna mellanrum upptinade människan äntligen ska börja älska honom. En berättelse som förtjänar epitet ”mind-blowing” då den sträcker sig över eoner i tid och civilisationer hinner komma och gå runt om i universum då letandet efter kunskapen att kunna resa bakåt i tiden pågår.

Tills tiden skiljer oss åt är också typisk för antologin på så sätt att många av novellerna inleds i ett spår men fortsätter i en helt annan riktning, vilket jag verkligen tycker om. Så är också fallet i andrafavoriten Jormundgand som börjar med byråkrati-satir i ett trångt arkivrum med en Windows 95-dator. Den avslutas med H.P. Lovecraft-inspirerade strider på en sandstrand i en annan dimension där kaktusar går till attack. Omöjligt att förutse och därmed väldigt underhållande.

Jormungand är för övrigt en av tre (vad jag minns) noveller som jag läst och recenserat tidigare då den var en del av novellsamlingen Bortom Portalen. Min första tanke var att jag kan spara tid genom att hoppa över de jag redan läst. Men jag ändrade mig. För faktum är att Jormundgand och alla andra noveller är så bra att de är värda att läsas igen.

Den avslutande novellen Gamma behöver jag nog läsa fem gånger till för att förstå allt. Eller ta hjälp av Stephen Hawking för att få alla ”astronomibegrepp” förklarade. Bara genom att använda ordet ”astronomibegrepp” så avslöjar jag min okunskap på området. Dock inte ointresse. För Gamma innehåller häftiga och stora tankar om rymden och olika sorters medvetande. Mind-blowing var ordet, och som vanligt innehållandes en intressant bakgrund och oviss handling.

Bengt out.