Superenkät: Nintendo Classic Mini och Donald Trump

Nes-talgi: Om du tyckte att miniprinsessan i Super Mario Bros 2 var gullig så vänta bara tills du får se den lilla bebiskonsolen Nintendo Classic Mini. Den släpptes i förra veckan och förutom att det är ett mini-Nintendo med extremt korta sladdar så är det packat med 30 klassiska spel. Inget mer blåsande i kassetter alltså. 
Konsolen är utsåld sedan länge, men trots det lyckades två i Barrikadengänget få tag i var sin plastklimp.
Vi firar hela släppet med en superenkät där redaktionen svarar på svåra frågor som vilket som är det bästa NES-spelet och vilka 8-bitstatueringar som borde gaddas in.
Och så svarar vi på frågan som är på allas läppar i dessa tider:
Vilken Nintendofigur är mest likt Donald Trump?
– Wario. Egoistisk, bufflig och har ridit på ett väletablerat varumärke (Mario/republikanerna) för att ta sig till en helt oförtjänt hög position, svarar Robin Johansson på vinterns hetaste fråga.
Bepob, Pac-Man, Donkey Kong och murbyggaren King Koopa är några andra förslag. Nu kör vi. Press start button.

Jonas Friberg: Ja, absolut. Fin gateway för min dotter på fyra år att börja spela samt att de faktiskt valt ut excellenta spel.

Jonas Hansson: Nej, jag är ju Super Nintendo-kille, så inväntar Super Nintendo Classic Mini, eller SNCM som jag brukar kalla den i mina drömmar. Tänk er Actraiser, Super Mario World och Zelda – a Link to the Past. Gärna i HD.

Nils Ek: Ja, och det gjorde jag 00:01 på releasedagen. Tack till Stockholms spelmuseum.

Axel Johnson: Absolut. Räknar iskallt in det som julklapp från min flickvän som har fått strängt besked att all typ av relation ryker direkt utan denna gåva. Eller ja. Inte riktigt asså. Men jag hoppas hon köper det.

Jonas Bengtsson: Är precis som min retrospelszapperdragare Nils en stolt ägare av ett mini-NES sedan släppnatten. Som irrelevant kuriosa kan jag även berätta att senast jag var på plats vid ett midnattssläpp var sommaren år 2000 då Diablo II släpptes. Nu ska jag bara få tag i en till handkontroll så jag kan hacka sönder Nisses framfart i Ice Climbers. Eller just det, det är ju ett samarbetsspel.

Robin Johansson: Oklart. Spelar så jäkla mycket andra spel och har massa som väntar spelning på andra konsoler och PC. Tror jag kommer spela det hos vänner istället, som när jag var barn!

Elin Bengtsson: Ja. Jag tycker för övrigt att redaktionen ska betänka huruvida vi ska rösta ut Robin från gänget, baserat på hans vanvördiga svar på fråga 1.

Johan Erkki: Tids nog kommer den stå där i all sin gråa plastprakt. Den här julen ser dock tomten ut att bomma leveransen. Påskharen känns mer tillförlitlig just nu.

Tomas Löwemo: Utan tvekan ett självklart köp. Dock ett självklart köp som får vänta tills våren då min bil lagom till julhandeln lagt in sitt veto och krävt nya vinterdäck, nya bromsar samt en särdeles oskönt tajmad dieselbilskatt…

Magnus ”Mega-Mange” Anderberg: Givetvis. Har visserligen ungefär hälften av spelen redan till min gamla NES och är i och för sig världmästare, högst inofficiell sådan, på att blåsa liv i den reliken. Men 789 bagare är ruskigt prisvärt, ungefär som ett Bubble Bobble på Tradera.

Jonas Friberg: Star Tropics utan tvekan. Mina föräldrar köpte spel till min födelsedag efter hur omslaget såg ut. Star Tropics var det enda av dessa spel som faktiskt var roligt. Något av det bästa med det var att det fanns ett ”brev” från en av karaktärerna i manualen som innehöll en kod för att aktivera dykfunktionen på ens båt. Brevet skulle hållas under vatten för att koden skulle bli synlig. Spelet i sig är ett fantastiskt actionäventyr.

Jonas Hansson: Super Mario Bros 3, och Zelda såklart. Bäst musik har ju Bubble Bobble, kan nynna den melodin i flera dagar när jag börjar tänka på den. Fast Mega Man 2 är ju fantastisk också. Finns en del godbitar trots allt.

Nils Ek: Jag är Little Mac så för mig är valet självklart. Om konsolen bara kom med Punch-Out hade jag köpt den i alla fall. Det spelet har allt. Hör bara på motståndarna: Glass Joe, Von Kaiser, Piston Honda, Don Flamenco, King Hippo, Great Tiger och Bald Bull.

Axel Johnson: Ninja Gaiden – detta fantastiska ninja-spel med en historia och filmsekvenser i världsklass går inte att bortse från för mig. Gav mig många högtidsstunder för 1 000 år sedan.

Jonas Bengtsson: Är lika svag för Mega Man 2 som Wood Man är för sågklingorna. Vilket lär märkas på fler av mina svar… Är överlycklig att just det spelet från Mega Man-serien tog plats bland de 30. Skulle nästan kunna tävla i en ärlig speedrun i det spelet, om man inte får fuska genom väggar och sånt. Det är en klyscha men Mega Man 2 har allt! Förutom att man inte kan slajda som i efterföljarna. Men det ser ju bara fånigt ut att ligga ner och glida runt på marken.

Robin Johansson: Mega Man 2 får den platsen. Det spel som jag efter NES byttes ut mot andra konsoler oftast återkommit till. Svårt och häftigt. Zelda II är en stark kandidat också. Minns hur häftigt det var att ta sig runt i världen och försöka fatta var man skulle.

Elin Bengtsson: Super Mario Bros 2. När jag första gången (och än idag) svävade med Prinsessan visste jag att ingenting är omöjligt i livet. Jag tycker att hon, Rey och Pippi Långstrump tillsammans borde regera vår planet.

Johan Erkki: Punch-Out. Stadssiluetten av New York är så inbjudande under Little Macs träningsmontage. Att få tvåla till den mustaschprydde Von Kaiser så kvickt som möjligt är också en sport i sporten. Men New Yorks skyline… jag vill bara gå genom rutan.

Tomas Löwemo: Legend of Zelda är den definitiva favoriten. Men mest längtar jag efter att få ta revansch på Kid Icarus, ett spel som trollband mig fullständigt samtidigt som det var mig totalt övermäktigt när det begav sig.

Magnus ”Mega-Mange” Anderberg: Castlevania. NES-historiens bästa musik och 20 år före sin tid med vampyr- och Dracula-trenden. Dessutom en av spelhistoriens mest märkliga bossar – Frankenstein tillsammans med en mongolid till apmänniska i röd cape.

Jonas Friberg: Ungefär hälften av de trettio spel som finns med har multiplayer. Tycker att i alla fall två tredjedelar skulle ha den egenskapen. Saknar Cobra Triangle. Underbart båtactionspel.

Jonas Hansson: Turtles! Varför låter de mig inte dö på vattenbanan om och om igen. Är det något man minns från NES så är det ju frustrationen av att inte komma vidare i detta spel. Och vart är Track and Field? Nintendotumme var alldeles för längesedan man led av.

Nils Ek: Jag skulle gärna haft Ice Hockey där man kan välja mellan tjockisar eller spinkiga gubbar. Det var en stor favorit hos mig som gärna hade fått vara med. Eller Nintendo World Cup, jag älskade att göra super-bicicleta. Mer two player-games vore fett.

Axel Johnson: Little Nemo – drömspelet med den lille pojken gör sig på alla NES-listor. Personliga bubblare: Nord/Syd och Probotector.

Jonas Bengtsson: Sedan jag nördat in mig lite extra på NES senaste åren så har jag blivit sjukt nyfiken på svårhittade Mr Gimmick som verkar vara i lika hög klass som SMB3. Mr Gimmick släpptes mot slutet av NES-eran och inte i så många exemplar vilket gjort det till en helig graal i Sverige. Det säljs för tusentals kronor på retrospelsmässorna så hade inte varit fel att ha fått det inbakat i de omkring 800 kronorna som Nintendo Classic Mini kostar.

Robin Johansson: För mig är det Rygar! Mitt absoluta favoritspel. Det enda spel som jag lämnade familjens NES igång för att kunna fortsätta efter man varit och firat nån faster eller dylikt.

Elin Bengtsson: Jag kände paniken spridas i kroppen på mig när jag inte fann Gun Smoke i listan av spel. Det är en sorg och det finns ett hål i mitt hjärta över att det inte finns med.

Johan Erkki: Cobra Triangle. Det var skrämmande längesedan jag var på båtjakt och pepprade vattenbestar, men har spelet åldrats med värdighet så kniper Cobra Triangle plats 31.

Tomas Löwemo: Jag saknar inget. Alla de spel som jag växte upp med till NES:et finns med i lådan.

Magnus ”Mega-Mange” Anderberg: Finns för få två player-lir. Saknar alla Konamis sportspel. Mest Track ´n field och armbrytning. Men av Nintendos egna gamla lir – var f*n är Ice Hockey?

Jonas Friberg: En käpp-pogo-hoppande Farbror Joakim. Kvittar vart.

Jonas Hansson: En klassisk triforce-tatuering eftersom Zelda är den bästa spelserien någonsin.

Nils Ek: Jag gillar inte tatueringar men Donkey Kong är snygg. Eller ett sorts Pac-Man-kabinett över hela ryggen i färg vore nice.

Axel Johnson: Soda Popinski från Punch-Out på armen. Motivering: Otroligt ovanlig (tror jag) och också en värdig hyllning till en av boxningsspelets osjungna hjältar.

Jonas Bengtsson: Spelade nyss på min bebiskonsol och blev lite sugen på att tatuera in den tjocka gubben på Air Man-banan (Mega Man 2) som står och blåser iväg en samtidigt som han har en stor fläkt på magen. Jättekonstig och rolig!

Robin Johansson: Måste det vara 8 bitar? Annars tror jag en NES-kontroll skulle va nära till hands. Om vi håller oss till pixlarna så blir det en Double Star-drop från Rygar. Bra form, man älskade den när den droppade och inte mest uppenbara som finns. Eller en Black Mage från Final Fantasy pga cool som fan.

”Upp, upp, ner, ner, vänster, höger, vänster, höger, B, A”Elin Bengtsson: Jag är inte särskilt förtjust i tatueringar och i den frågan slår jag knut på mina värderingar för att krysta fram svaret. Jag tänker att ska jag ha en tatuering måste det vara på ett ställe där jag själv aldrig ser den. Men ska det va ska det va, samtidigt. Inte smågrejer som göms. Jag skulle nog tatuerat in två stycken NES-handkontroller i skala 1:1. Den första på snedden på ena skuldran, och den andra lite över ländryggen. Och så dess sladdar som är huller om buller över hela ryggtavlan, dock ej på den andra skuldran, där skulle det vara bar hud. Instickskontakterna måste också synas så klart. Jag tycker hålen in i dem är vackra. Ljuset och dess skuggor faller från den nakna skuldran sett.

Johan Erkki: Rent estetiskt så faller valet på Duck Hunt.

Tomas Löwemo: Link från The Legend of Zelda när den knubbiga lilla äventyraren lyfter en triforce. En klassiker.

Magnus ”Mega-Mange” Anderberg: ”Thank our Mario! But our princess is in another castle!” precis utanför min stjärt.

Jonas Friberg: Älskar Life-Force soundtrack. Något bättre på C64:an men har fortfarande samma bra vibe.

Jonas Hansson: Bubble Bobble-theme, tätt följt av Dr. Wily’s Castle från Mega Man 2.

Nils Ek: Punch-Out när man vinner en titel är ju en härlig klassiker. (Lyssna och njut i klippet nedan)

Axel Johnson: Ninja Gaiden – 4:2. Motivering hittar ni här: Barrikadens Tio i topp-lista på NES-låtar.

Jonas Bengtsson: Tangentbordet smattrar på i repeat, men det går faktiskt inte att bortse från Mega Man 2. Visst, Dr Wily’s Stage är mäktigt men ska jag välja bara en låt blir det Crash Man. Eller musiken i startmenyn. Nej, Heat Man. Fan. Går inte välja. Hela soundtracket finns hur som helst på Spotify. Lika njutbart, välkomponerat och klassiskt som Mozart. En bubblare, pun intended, är Bubble Bobble för mig.

Robin Johansson: TMNT måste jag säga har ett så jäkla bra titelspår. Perfekt för att få till en extra cowabungig känsla! Mega Man 2 har annars ett totalt soundtrack som jag tycker är svårslaget än idag.

Elin Bengtsson: Mega Man 2 är rätt igenom en musikalisk fröjd. Det hela peakar när en tar sig an Crash Man eller helst Flash Man. Det är sådan jäkla feeling! Vill en dra sig på dansbyxorna kan jag rekommendera göteborgaren Johan Agebjörns feta tolkning med låttiteln Mega Man II. Jag står nog för ungefär 10 000 av de cirka 600 000 spelningarna.

Johan Erkki: Mega Man 2 – Dr. Wily’s Stage. Jag blir farligt stark när den ljuder. Inga direkta nostalgiska band, bara en grym komposition.

Tomas Löwemo: Finns många bra, men jag får fortfarande rysningar längs hela ryggraden när jag hör Legend of Zelda – Dungeon Theme.

Magnus ”Mega-Mange” Anderberg: Förutom Castlevania då – zapper-liret Gumshoe är mästerligt. Djungelgunget på sista banan kräver sin power player – men väl värt svordomarna att ta sig dit.

Jonas Friberg: Donkey Kong. Stor apa som både är misogyn och har något emot italienare. Känns självskrivet.

Jonas Hansson: King Koopa. Bygger murar och borgar, tar sig friheter med kvinnor och har ett överdrivet självförtroende. Tycker det känns solklart.

Nils Ek: -Error screen-

Axel Johnson: Fantastisk fråga. Bepop i Turtles 2. Bepop (en av skurkarna) är en gris med dåligt hår och nära kopplingar till den totala ondskan. Kommentar överflödig.

Jonas Bengtsson: Som Pac-Man: Gapig, galen, glupsk, gul (håret) och gör-jobbig.

Robin Johansson: Wario. Egoistisk, bufflig och har ridit på ett väletablerat varumärke (Mario/republikanerna) för att ta sig till en helt oförtjänt hög position.

Elin Bengtsson: Trump är de glappkäftade sköldpaddorna i Super Mario Bros 3. De som bara går och går, är i vägen, tänker inte fritt utan bara stångar in i grejer gång på gång och upprepar samma misstag om och om och om igen. I vissa världar blir de större och ibland får de vingar och harvar runt planlöst och ställer till med otyg utan att tänka på konsekvenserna av impulserna. Man tror man har koll på dem, man tror att ingen kan väl ge en sådan varelse tillit men så dyker de upp och förstör planetens tillvaro på de mest frustrerande visen.

Johan Erkki: Ett långskott – men den nyvalde presidenten ser ut att vakta kassen på omslaget till SNES-liret Super Soccer. Jag kör på målvaktskortet trots att det varken är någon etablerad eller namngiven karaktär.

Tomas Löwemo: Dr. Wily i Mega Man 2. Främst då jag tror att Vita huset kommer att se ut exakt som Wily’s Castle när Trump väl byggt om det efter eget tycke och smak. Fast naturligtvis kommer Dr. Wily’s W-logga på dödskallen bytas ut mot en enorm TRUMP-skylt.

Magnus ”Mega-Mange” Anderberg: Alexey Pajitnov. Mannen som skapade Tetris. För att han lyckats få hela världen att bygga murar så att han slipper göra det själv.