Science fiction: Han är kanske mest känd under epitetet mentalisten och har skrivit böcker som Konsten att läsa tankar. Men nu har Henrik Fexeus äntligen fått tid att skriva skönlitterär science fiction. I slutet av april släpps De förlorade, helt utan tankeläsare i handlingen.
– Jag funderade faktiskt på om jag skulle utrusta någon av mina karaktärer med den typen av förmågor, men kände tidigt att det kunde bli för mycket av en ”gimmick”, säger han.
Framsidan till De förlorade.
Berätta om boken?
– De förlorade är första delen i serien om Den Sista Illusionen. Boken utspelar sig i Stockholm idag, där vi får vi möta Ky och Adam. På sina respektive håll får de anledning att misstänka att den verklighet de lever i kanske inte ser ut på det sätt de tror. Inte på långa vägar. Om det inte bara är de själva som håller på att bli galna, förstås. Till slut tvingas de ner i tunnlarna under Stockholm där de för en spänd tillvaro tillsammans med ett gäng ungdomar och unga vuxna som också hittat dit, under det att de försöker ta reda på vad det egentligen är som pågår i staden och hur de ska kunna överleva det, säger Henrik Fexeus.
Den beskrivs som young adult urban fantasy, var det givet att det skulle bli så eller fanns det andra riktningar du sneglade åt?
– Beskrivs den så? Haha, spännande. Om jag måste genresätta tycker jag snarare att den är science fiction. Men det är knepigt det där med etiketter tycker jag. Mitt fokus var att skriva en berättelse som jag själv hade gillat när jag var mellan 25-35. Eller nu när jag är 46. Att det skulle bli inom fantastikgenren var alltid självklart. Jag har alltid älskat scifi och är dessutom uppvuxen på 80- och 90-talets populärkultur, med rejäla doser John Carpenter, Neil Gaiman, Wes Craven, Alan Moore och Jeff Noon, för att nämna några. Personer som inte bryr sig om genres utan bara vill berätta sina historier.
Du har ju skrivit en hel del böcker innan, men inget (väl?) som liknar detta. Varför har den här boken kommit nu?
– Jag har alltid haft en önskan att skriva skönlitterärt, jag gjorde det mycket som yngre. Men sedan mitt andra bokskrivande (samt föreläsande, tv-inspelande och turnerande) drog igång, har det inte funnits tid. Till slut insåg jag att jag behövde en långsiktig plan om det någonsin skulle bli av. Så jag började planera för de här böckerna redan 2012 och började skriva 2014. Det har med andra ord tagit tid, och jag har gjort andra saker som en hel turné däremellan. Men nu är jag äntligen framme.
Du är känd som tankeläsare och mentalist. Något av den biten du plockat in i handlingen?
– Jag funderade faktiskt på om jag skulle utrusta någon av mina karaktärer med den typen av förmågor, men kände tidigt att det kunde bli för mycket av en ”gimmick”, något som läsarna skulle förutsätta att jag gjorde bara för att det var jag. Däremot rör sig berättelsen i och ur karaktärernas huvud och ifrågasätter ständigt vad som är verkligt, på ett sätt som åtminstone för mig påminner om hur jag jobbar som mentalist.
Henrik Fexeus. Foto: Göran Segeholm
Då kan du redan nu veta vad läsarna kommer tycka om boken?
– Haha! Det ska faktiskt bli väldigt intressant att höra vad folk tycker. För jag vet ju inte. Men den här boken är så otroligt mycket jag, att det känns som en otrolig lyx bara att få ge ut den. Det är ok om man inte tycker om den. Det är ju trots allt en debut. Men jag hoppas att om man tycker om samma saker som jag gör, hittar man kanske något i den som man gillar.
Vad jag förstått är du en scifi-nörd. På vilket sätt?
– Jag har alltid, ända sedan jag var fem år, älskat berättelser som visar på en värld större eller annorlunda än vår. Det har alltid varit så. I stort sett alla mina populärkulturella intryck rör sig inom scifi- eller fantastikgenren. Jag kanske är ytlig. Men ”mustiga” spanska släktkrönikor eller deckare i skärgården lämnar mig helt oberörd. När jag läser eller ser en film vill jag bli utmanad, få en tanke jag inte haft förut. Det är därför jag tycker det är så tråkigt att scifi har blivit en kostym som man slänger på allt nu för tiden, bara för att det säljer. Enligt mig är Star Trek: Beyond inte en scifi-film. Det är en actionfillm. Fast de har rymdskepp istället för snabba bilar. Bra fantastik ska kittla dig med orden ”tänk om…”.
Henrik Fexeus. Foto: Göran Segeholm
Några favoriter i form av film/tv-serier/litteratur/tv-spel?
– Åh. Så många. Ett axplock:
Film: Interstellar. Eternal Sunshine of a Spotless Mind. Donnie Darko. Moon. 12 Monkeys. Wall-E. Disctrict 9. Paprika. Akira.
Tv-serier: Firefly. Farscape. Sliders. Mr Robot. Dr Who. V (originalet från 1984). Rick and Morty.
Litteratur: Chaos Walking-trilogin av Patrick Ness. House of Leaves av Mark Z. Danielewski. Area X-trilogin av Jeff Wandermeer. Sorry Please Thank You av Charles Yu. Pilo Family Circus av Will Elliot. Så gott som allt av Philip K Dick och Neil Gaiman.
Tv-spel: The Beginners Guide. Journey. Portal 1+2. Biochock Infinite. Valkyria Chronicles. Grim Fandango. Day of the Tentacle. Dark Souls. Psychonauts. Inside. Ni No Kuni. Ico.
Något av detta man kan känna igen i boken?
– Jag tror, eller åtminstone hoppas, att De Förlorade andas allt detta och mycket mer. Om Stranger Things var en väldigt medveten hyllning, där det gick att identifiera specifika bildsekvenser från favoritfilmer på 80-talet, vill jag att min bok ska kännas som en mer undermedveten hyllning. Det viktiga är den berättelse den vill berätta, inte huruvida man förstår vissa referenser eller inte.
Avslutningsvis, vilken är din favoritdinosaurie?
– Supersaurus. En gigantisk, 40 meter lång växtätare med superlång hals. Jag lever i illusionen av att livet som Supersaurus gick ut på att vara (jätte)stor men snäll.
Bengt out.
